Hjärtevän
Vi tycker om att dela på "två mackor för en"-erbjudandet på Goûter. Vi tycker om att ligga på en massa filtar på golvet, bara för det är mysigt. Vi tycker att det är bra att vi bor nära varandra, då kan vi lätt springa över till den andre när det blir ensamt. Vi tycker om att göra rätt så tråkiga saker tillsammans, för på något vänster så blir tråkiga saker roliga när vi är med varandra. Fast mest av allt tycker vi om att kyssas.
När jag har vaknat på fel sida så blir dagen genast mycket bättre om jag får dra fingrarna genom ditt extremt morgonrufsiga hår som kommer via alla stela produkter som du har stoppat i håret under gårdagen. Jag gillar din välkammade frisyr, men jag älskar ditt morgonrufs.
Om du bara fanns på riktigt.
Kylskåpspoesi
Just something I wrote and I don't have a head line for it
På kvällarna kan jag se en sorgsen flicka reflekteras i min spegel. Bara för någon sekund sådär. Jag skymtar henne i ögonvrån... Och så är hon borta.
Jag kan se tårar rulla ned för hennes redan så våta kinder. Jag ser i hennes ögon hur vilsen hon är. Jag hör hennes olyckliga gråt om kvällarna.
Vad jag än säger så får det henne aldrig att må bättre. Vad jag än säger så slutar aldrig hennes tårar att rulla. Hur mycket jag än vill få dem att sluta.
På ett sätt kan jag känna igen mig själv i henne. För att nästa sekund så bittert grunna på vem hon är. Och varför har hon kommit till mig?
Hon säger åt mig att hon ser slutet. Hon säger att hon är redo för ljuset nu. Hon är så less på det falska och olyckliga var-perfekt-eller-du-finns-inte-livet.
PS. Flickan i min spegel är jag.
Ihoptrasslat garnnystan
Skrivet 10-08-06
Tankar på bussen 2
Tankar på bussen 1
Fången i mig själv
Jag är för svag för att dansa
Och för feg för att le
Vågar inte chansa
Men kanske borde jag de?
Jag är för trött för att strida
För pigg för att ge in
Dock trött på att lida
Så jag säger, adjö själen min
Insidan är innuti
För du är en av dem som inte min insida ser
När jag skrattar tror du jag är fri från mina spöken
Men nej, dem dyker nog upp mot kvällskröken
Bland folk kan jag se ut som en vanlig tjej
Men på mitt rum, där är jag allt annat än okej
När ingen ser så kommer sanningen till min yta
Hur ska jag göra för att detta mönster kunna bryta??
Kärlek vid sista ögonkastet
Det hade varit det allra mest underbara sommarlovet på länge. Det allra underbaraste sommarlovet någonsin. Många, jag menar – alla, varnade mig för att träffa dig, du din vackra skapelse som jag lärt känna över Internet. Men jag visste, jag kunde lita på dig. Du var… är… du är inte som alla andra. Du är speciell. Du är du.
Det blev sommarlov. Du tog tåget hit. 26 mil. Du sprang mot mig, lämnade väskan halvvägs, och jag kramade dig på perrongen. Efter ett år av nästan daglig kontakt fick jag äntligen ta på din mjuka hud. Dra fingrarna genom ditt bruna smårufsiga hår.
Jag tog med dig till skärgården. Ett ställe där du aldrig varit förut men ett ställe där jag var nästan dagligen. Jag älskar att sitta på de solvarma klipporna, känna vinden rufsa till mitt långa blonda hår och höra havets brusande. Här ville du spendera fler dagar. Jag lovade, att det skulle du få göra.
Vi fick gästhuset för oss själva. Det där rummet med de ljusrosa rosorna på tapeten, det blev vårt rum och den natten somnade jag mot ditt bröst. Jag kunde känna vartenda andetag du tog och varje slag ditt hjärta slog. Du viskade i mitt öra; ”äntligen har jag träffat någon som du.” Jag har aldrig sovit så gott som den natten.
Det var ärligt. Det var lent. Det var personligt. Jag visste, att du var en person som skulle fånga mig om jag föll. Du var en person som skulle läka mig om jag var sårad. Du var rätt. Så rätt. Men ändå tvekade jag.
Veckan gick snabbt. Tiden går ju… fort när man har roligt, sägs det ju. Men jag tvekade fortfarande. Så stod vi på perrongen igen. Du såg långt in i mina ögon. Vi sa ingenting till varandra. Våra ögon sa allt som behövde sägas. Men jag tvekade fortfarande. Du kramade mig en sista gång innan du skulle kliva på tåget hem. Bort. Bort från mig och bort från det underbara vi hade skapat. Du kramade mig länge och mjukt, men ändå intensivt. Din hud var fortfarande lika mjuk, len och varm. Perfekt. Vi släppte motigt taget om varandra. Tåget skulle gå. Du tog din väska i din ena hand, tog min hand i den andra och smekte mina fingrar med din tumme. Släppte. Bytte riktning och gick mot tåget. Vände dig om och log ditt breda varma leende mot mig en sista gång. Då visste jag. Det var du. Du med stort D. Det skulle vara du och jag. Allt det underbara vi hade skapat spelades upp som en snabb revy i mitt huvud. Dagen i skärgården, din doft, då vi sprang över ängen, när du smekte min kind och sedan la ditt huvud i min famn. Du vände bort huvudet igen och klev på tåget. Tåget hem. Bort. Bort från mig och bort från allt det underbara vi skapat.
Novellen jag skrev här om dagen. Om ens någon orkar läsa..
Jag tycker om att skriva. Det är lite som en fristad.
Man kan fly från sin egen verklighet, till någon annans verklighet.
Till en verklighet som bara existerar på papper.
Och i fantasin.
I do. I do adore you. A lot, actually.
det är inte alla sagor som har lyckliga slut
olyckan på sandbacka har påverkat mig en del också. trots att jag inte var nära vän med de inblandade så har det tagit rätt hårt på mig. jag hade ändå dessa människor omkring mig och vissa av dem finns inte kvar längre. jag har vänner som var nära vänner med de inblandade och som sörjer. jag ska inte säga att jag tycker synd om föraren, för de orden gillar jag inte, men jag känner med honom. det kan inte vara lätt att vara i hans kropp nu. vakna upp på sjukhus och enligt vk.se vara allvarligt skadad och sen inse vad som hänt. att man har förlorat nära vänner. såklart inte medvetet, men det är så lätt att ta på sig skkulden ändå.
nu tycker ni säkert att jag är blödig och söker efter medkänsla och blablabla, men nej, alla är offer i den här händelsen. det är ju trots allt de överlevande som måste fortsätta tacklas med livet och som måste få sörja. men det är så förbannat trisst att sånt här ska hända. jag vill inte säga att det hade kunnat undvikas för då känns det som att jag skyller på föraren vilket jag inte alls vill göra, men det här är bara en sån tragisk historia.
http://vk.se/Article.jsp?article=309801
imorgon tänder jag ljus på olycksplatsen...
för du kan inte minnas längre
andetag i min nacke
din panna mot min
kyssar på min hals
det spelas upp på repeat
dina blickar som fick mitt hjärta
att hoppa hage av lycka
känslan av dina andetag i min nacke
som fick mig att vilja ha dig
jag kommer ihåg det så väl
den där stunden med dig
som aldrig
aldrig
jag menar -aldrig-
mer kommer ske igen
jag kommer alltid komma ihåg det så väl
dina blickar
andetag i min nacke
din panna mot min
kyssar på min hals
inom mig kommer du alltid finnas
jag kommer alltid komma ihåg dej
även om du har glömt mig för länge sen
för du kan inte tänka längre
för du kan inte känna längre
för du kan inte minnas längre
för du finns inte längre
typ en dikt
hit me like a hurricane
"det kändes typ som att vara i en tornardo. jag menar, allting snurrade! fast på ett bra sätt alltså. jag brydde mig inte alls om spöregnet eller om kylan. allt jag brydde mig om var du. du, du och du. det var som att mitten av tornardon var en oas. stilla, så stilla. men allt omkring, jaa det snurrade. snurrade på det sättet att jag inte uppfattade något av vad som ska kallas verkligheten, och på det sättet att inget hade kunnat väcka oss. eller inte mig iallafall. jag var helt trollbunden av dig. du och din underbara doft, du och dina mjuka läppar. om jag hade kunnat så hade jag spelar upp den stunden på repeat om och om igen"
(nepp, inte från min dagbok, bara från huvudet, ville bara skriva. vara kreativ.)
halvnaken och utfläkt
sårbar och förkrossad
halvnaken och utfläkt
bara trosor och bh på mig
det där hello kitty-settet som jag köpte på h&m
vad nu det spelar för roll, tänkte bara nämna det
jag stirrar upp i det vita taket
och det är först nu som jag reagerar över den så tysta tystnaden
fast helt tyst är det inte, ventilationen susar
känslorna är avstänga när läkaren börjar klämma på mig mage
"gör det här ont?"
halvnaken och utfläkt så nickar jag. jaa, det gör ont.
jag känner mig så blottad när han får reda på mina hemligheter.
jaa, jag har faktiskt ont. det tar emot att erkänna det.
jag har ont så in i h-vete.
det är som en bomb inom mig som gång på gång detonerar
så ont gör det. och inget kan få den smärtan att försvinna.
han tar fram grejer för att ta blodtrycket och pulsen på mig.
jag hatar det här momentet för det är alltid nu som
läkaren säger; "du är i värre skick än vi trodde"
han lägger blodtrycksmätaren runt min arm
och kan konstatera följande;
blodtryck: 105/75
puls: 37 slag/minut
"du är i sämre skick än vi trodde"
suckar inombords. sa ju att han skulle säga så
jag sitrrar fortfarande upp i taket.
har inte sagt ett ord till läkaren.
bara legat där på den kalla vita britsen
sårbar och förkrossad
halvnaken och utfläkt
läkaren säger åt mig att jag kan få ta på mig kläderna
utan ett ord så skyndar jag mig på med leggingsen och tunikan
gömmer snabbt min feta kropp under kläderna
jag kan inte beskriva hur mycket jag hatar läkarundersökningarna
alla dessa läkarundersökningar som jag tvingas och plågas igenom
sen är både jag och läkaren på väg tillbaka till ätstörningsavdelningen.
dags för utskällningen.
"varför har du inte ätit?! dina värden är ännu sämre nu än förra gången!"
som sagt, jag har en ätstörning.
min rimdikt /lydia 8 år
och känguru och lilla ru
gör sig klar för start
för snart ska tävlingen börja,
förloraren kommer att sörja
/skriven av mig i 2b
ruset
benen bara går av sig själv
och det spritter i hela kroppen
jag vill springa tills det bränner
hoppa tills jag flåsar
snurra tills det snurrar
och rusa tillsammans med ruset
armhänvninar, benböj
vars kom energin ifrån?
känner ni ruset?
vilket rus?
träningsruset!
det är allt jag ber dig om, snälla.
mot det brunklädda ryggstödet är min rygg lutad. jag kan känna mitt hjärta slå genom hela kroppen. det är som att jag får en stöt varje gång hjärtat slår. och mina lungor vidgas och dras ihop. andas in andas ut. precis som en ballong som du gång på gång blåser upp med låter luften sakta pysa ut. snälla, kan du inte sluta ge mig stötarna som gör så ont och snälla bestämma dig för att låta ballongen vara utan luft och låta den sjunka till marken, livlös och tom, istället? snälla. jag sitter i min fotölj och har intagit positionen, de såriga armarna på armstöden och elefantfötterna på fotpallen, min knotiga rygg mot ryggstödet och min hundratrettioåtta kilo tunga kropp på sitsen. jag är redo. jag är så redo jag nånsin kan bli.
snälla, kan du inte sluta ge mig stötarna som gör så ont och snälla bestämma dig för att låta ballongen vara utan luft och låta den sjunka till marken, livlös och tom, istället?
novell: du omtumlar mig
Du omtumlar mig.
Pilen i word-dokumentet blinkar och väntar på fler ord. Men vad ska jag skriva sen? "Du omtumlar mig"; det är allt jag behöver säga. Det är allt jag vill säga. Jag skulle kunna skriva en hel bok om vad jag egentligen menar med dessa tre ord. Jag skulle kunna berätta om gången då vi möttes i gränden sent en natt. Eller om gången då tiden stannade. Men jag låter bli. För dessa tre ord beskriver din påverkan på mig så bra ändå. Det du har gjort med mig, det har omtumlat mig.
Pilen i word-dokumentet blinkar fortfarande. Vad väntar den på? Mer ord såklart, men det kommer inga mer ord. Mina fingrar är lätt lagda på tangentbordet men de vill inte skriva något. Det enda som finns på papperet på dataskärmen är dessa tre ord. Få men sanna.
Du omtumlar mig.
