Att kunna gnugga sig i ögonen utan att oroa sig för hur mascaran ska bete sig.
Att få klappa sig på kinderna för att vakna upp en drötrisst mattelektion utan att foundationen fläckvis ska försvinna.
Att kunna dansa så att svetten rinner likt ett spöregn ner för panna och kropp och bara - inte - bry - sig.
Att somna på soffan efter sena nyheterna och huden mår fortfarande bra när man vaknar klockan 05:30 eftersom man aldrig ens hade något smink att glömma att tvätta bort.
Att ens vänner inte ens kommenterar att man kanske ser lite tröttare och pluffsigare ut en dag just för att det är precis lika normalt som att inte se trött och pluffsig ut.

Det är ju såhär vi ser ut! Vi har aldrig varit {och kommer heller aldrig arr bli} födda med finsminkningen applicerad, perfekt frisyr och fräna kläder. Vi föds slemmiga, blodiga, ibland blåa, ibland röda, skrynkliga som russin och vi är ändå livets vackraste mirakel. Det där med utseendets betydelse är något vi i efterhand och med åren bygger upp. Medvetet eller omedvetet, eller en blanding av båda. Säkert både på gott och ont också.

Men för tusan. Skippa sminket en dag i veckan. Acceptera en mysig lördag omfamnad av den rosa och fluffiga mjukisdessen. Skit i vad andra tycker, tänker och säger. Huvudsaken är att DU trivs! Låt din inre blomstring få synas och spela huvudrollen i ditt liv. Alla, jag lovar - alla, har "fula dagar" och alla mår också lika bra av att strunta i idealen och den mediala och sociala påtryckningen att ständigt vara snygg och attraktiv. That's just bull shit, okey? DU är finast när DU är DU!

The end av denna predikan, ett citat får knyta ihop säcken :
“Beauty is not in the face - beauty is a light in the heart”

Har tusen idéer! Idéer gällande... typ allt! Dans, foto, webbdesign, inredning, photoshop, kläder... You name it! Vet inte var all denna inspiration och framför allt motivation kommer ifrån. Men jag tackar och tar emot!
Visst är det härligt, när huvudet bara svämmar över av goda ting?

ÅH, drygheten själv! Har suttit hela kvällen och kämpat och kämpat med en flash-animation av quotet nedan. Ville göra en typewriter-effekt, alltså att texten "skrivs live".. Typ. Det gick bra, sånt har jag gjort förr, men det är uppladdningen som tjorvar nå så jävulskt. Hittar inget bra sätt att ladda upp swf-filer för att kunna publicera dem i design eller inlägg. ÅÅÅH...!!! Tips, någon?

Tills vidare får det bli stillbild. Ville bara säga att jag älskar detta quote ¬ Det är SÅ jag. Jag är verkligen en som känner regnet. Well, blir blöt också, men doften, känslan, luften och färgerna när det regnar. Har ni tänkt på det? So wonderful!

För fyra år sedan fanns det bara en sak för mig. Bara ett yrke jag kunde tänka mig att jobba inom, bara en sak att göra på fritiden, bara en sak att skriva skolarbete om. Dans. Allt jag gjorde var dans och jag kunde aldrig tänka mig att ha andra intressen än just dans. I ärlighetens namn så ville jag inte ens ha andra intressen. Det var jag och dansen och så skulle det förbli.

Men nånstans efter vägen ett par år senare tror jag det blev för mycket av det goda, samt en del psykisk ohälsa vilket resulterade i att jag tappade intresse för i princip allt. Depression. Sjukskrivning från skolan. Medicinering. Well, det är en anan historia det. Men - det jag i ganska korta drag vill komma fram till är att denna period utan dans verkligen öppnade mina ögon och jag breddade mina vyer. Jag var för trasig psykiskt och för matt fysiskt för att orka något så krävande som att dansa. Istället, med tiden som jag började må lite bättre och bättre, så lade jag min lilla ork på att söka nya intressen och ting att lägga min energi på. Något som kanske inte var fullt lika ansträngande som dans och träning.

Det var så fotograferingen kom in i bilden. Jag har sedan barnsben varit väldigt kreativ av mig på många många olika sätt, men som sagt, i 15års åldern tog dansen över helt och det blev näst intill en mani. Jag glömde helt enkelt bort min breda kreativitet. Idag är jag SÅ glad att jag har tagit ett steg ifrån dansen. Jag har inte lämnat dansen helt, no no, och det kommer jag nog aldrig göra, men jag har insett att det finns mycket annat här i livet som jag tycker så mycket om, varav fotograferingen står väldigt högt upp på pallen.

Och numera, lite ironiskt nästan, men nu har jag jättesvårt att se mig själv välja endast ett yrke att satsa på. Drömmen om dansare lever fortfarande men är inte lika stark, kanske ska jag satsa 1OO% på fotograferandet, kanske utbilda mig till webbdesigner, varför inte söka teaterskola, eller teckna? Ni ser ju, från att ha haft en och endast en dröm har jag nu 5OO sådana. Ganska amazing, right?

Från att ha varit en trångsynt och ettrig liten dansare är jag nu tjejen vars dörrar alla står vidöppna. Lite skrämmande ibland, men för det mesta så tror jag att jag gillar det.

Ibland kan jag tänka att jag knappt är i närheten av att vara normal. Helt störd och ensam om mitt beteende. Jag kan sitta och läsa vackra quotes i timmar, timmar och åter timmar. Snöade in på love quotes this time. Tips, sök på exempelvis love quotes, eller bara quotes på WeHeartIt..! Kommer upp så otroligt mycket vackert att jag får spader. Smälter. Står inte ut av allt rus som infinner sig i kroppen. Det är nästan som att man kan uppleva känslan genom att endast tyda bokstäver sammansatta i en speciell ordning. Älskar det. Vackra, vackra ord.

{ Holy bananas, är detta beteende verkligen normalt?! }

Fav ¬

För några år sedan var jag tjejen som hade bra betyg, lyssnade på lektionerna, gjorde som mamma och pappa sa, hade många fina kompisar och var duktig på det mesta. Jag dansade fem av sju dagar i veckan och var oftare på dansskolan {Balettakademien} än hemma. Jag tyckte om att umgås med tjejgänget från skolan - strosa på stan, filmkvällar och biobesök. De stunder då jag varken dansade eller umgicks så pluggade jag och jag lyckades gå ut åk9 med 300 poäng - 12 MVG och 4 VG. Inget av det nyss nämda verkar så hemskt negativt såhär i första anblick. Att ha bra betyg, vara duktig i skolan, ha många kompisar och vara framgångsrik inom sin hobby är något många ungdomar strävar efter, så även jag.
Men mest av allt var jag tjejen som hade alldeles för höga krav på sig själv.

Nu i efterhand kan jag bara konstatera att nian var horibel och det är först nu som jag kan inse att jag inte riktigt mådde bra då. Psykiskt, menar jag nu. Det var under nian som ätstörningen tog fart och jag drog ner mer och mer på maten samtidigt som jag började dansa mer och mer. Jag gick dessutom på en skola med idrottsprofil {Prolympia} så när jag kom hem på kvällarna efter först ett idrottspass i skolan och sedan två dansklasser á 1,5 timme vardera på eftermiddagarna så tog jag fram skolböckerna - så att jag slapp tänka och känna efter hur jag egentligen mådde. Det är en teori jag har, för jag minns inte så hemskt mycket från den tiden. Jag bara matade på, hela, hela tiden. Sova, skola, dansa, plugga, umgås, liten matbit, andas, sova, skola, plugga, umgås... Aldrig en stund över. Aldrig känna efter.

» Det jag försöker komma fram till såhär lite mellan raderna är mitt enorma prestationskrav.

Tidigare ansåg jag ett VG+ i matematik som ett misslyckande, och detta mönster kunde man se även utanför skolan. Tre piruoetter var också ett misslyckande. Fyra skulle det vara. Om inte hårstråna låg som de skulle och frisyren var perfekt gick jag inte utanför dörren. Jag var alltid tvungen att prestera på topp för att enligt mig själv inte bli bedömd och ansedd som en dålig eller mindre värd människa. Denna livsstil, om man nu kan kalla det livsstil, höll i sig ett par år och tärde mer och mer på både min psykiska och fysiska hälsa. Tills den dag då jag inte orkade hålla uppe fasaden längre.

Jag bröt ihop hos skolsköterskan och blev remitterad till BUP. Det var för ätstörningen som remissen skrevs, men ätstörningen är och var också en del av prestationskraven. Den där jakten på perfektion. Nu har jag varit skriven inom psykiatrin i ca 2,5 år och det är först nu som jag har det svart på vitt - mina prestationskrav har verkligen sänkts. I julas låg jag på IG inom 3 av mina 5 kurser som jag har läst under året. I torsdags fick jag betygen och jag var så stolt över mig själv och nöjd över att jag klarat minst G i alla mina 5 ämnen.

Det jag har insett under vägen och fått prioritera är mitt välmående och att en människas värde inte sitter i hur höga betyg man har, hur långt och välvårdat hår man har eller hur många pirouetter man kan göra. Det är viktigare att jag har kunnat somna med ro i kroppen, känna att jag är nöjd med hur dagen sett ut och kunnat glädjas åt de små men ack så betydelsefulla sakerna i livet. Jag fick acceptera att ta gymnasiet på fyra år till förmån för mitt välmående, jag har dragit ned på dansen markant eftersom det bara blev en tyngd i bröstkorgen och jag lever livet utefter hur mycket jag klarar av utan att bryta ned mig själv.

Jag är bara 18 år, men om jag ska dela med mig av några viktiga och genomtänkta ord så är de orden nyss nämnda. Ert välmående är viktigare än att vara bäst och att du är nöjd med det du har klarat av är viktigast av allt. Jag är än inte fullärd utan kämpar med detta dagligen, men det går att förändra ett gammalt mönster. Det går att sänka sina prestationskrav och leva friare. Keep that in mind..!

/ L ♥