Kvällstankar
Ibland vill jag bara ställa mig och skrika. Gnugga bort sminket, slänga av mig mina fina kläder, rufsa om håret och låta mänskligheten ta över. Skita i den där stävan efter perfektion, skita i allt och bara rasta sitt inre.
Jag känner väldigt ofta ett behov av att fortfarande bekräfta mitt förflutna, min tunga historia och det jag gått och går igenom. Att bara för att jag ler i skolan, tar egna initiativ, äter hyfsat bra med mat och klackar runt i mina Acne Pistols look-a-likes så betyder det inte att livet är en dans på rosor. Om kvällarna fastnar jag ofta på citat likt de nedan bara för att kunna lugna ner mig och säga till mig själv att Jo, det är såhär. Det är en lång process att förändra ett gammalt och invant beteende, och framför allt så är det så läskigt att släppa det som en gång var ens enda livlina.
Ber om ursäkt för ett gissningsvis väldigt diffust inlägg.
Ni kan kanske försöka relatera till er själva, om ni har en situation, tanke, beteende, rädsla, händelse,
fobi etcetera som är svår att släppa. Det är inte gjort i en handvändning, visst?
Jag känner väldigt ofta ett behov av att fortfarande bekräfta mitt förflutna, min tunga historia och det jag gått och går igenom. Att bara för att jag ler i skolan, tar egna initiativ, äter hyfsat bra med mat och klackar runt i mina Acne Pistols look-a-likes så betyder det inte att livet är en dans på rosor. Om kvällarna fastnar jag ofta på citat likt de nedan bara för att kunna lugna ner mig och säga till mig själv att Jo, det är såhär. Det är en lång process att förändra ett gammalt och invant beteende, och framför allt så är det så läskigt att släppa det som en gång var ens enda livlina.
Ber om ursäkt för ett gissningsvis väldigt diffust inlägg.
Ni kan kanske försöka relatera till er själva, om ni har en situation, tanke, beteende, rädsla, händelse,
fobi etcetera som är svår att släppa. Det är inte gjort i en handvändning, visst?
Lite som jag önskar att mitt liv vore nu
På utsidan är det fortfarande ganska soft pinkish, spets, gulligull, rosetter, pastelliga färger och "Hey, I'm Miss Perfect". Men på insidan, där är det andra bullar kan jag lova. Eller där är det verkligen inga bullar alls om jag ska vara helt ärlig. Där är det tomt, svart, kantigt och.. svart.
Det är väl inte så konstigt egentligen, jag tänker på det där med Miss Perfect. Klart man visar sin bästa sida när man är med folk, eller här, på bloggen. Nog för att jag ändå kan vara relativt bra att visa mina mindre charmiga sidor också, men det är lätt hänt att man får stämpeln att allt i ens liv är verkligen som drömmen.
Jag har alltid varit den högpresterande och duktiga tjejen. Jag gick ut grundskolan med 300poäng {12 MVG, 4 VG}, jag har dansat hela livet och skulle komma långt med dansen om jag satsade på det, har som strävan att läsa 110% i skolan, klackar runt på stan i ett utav mina 128763726 sko-par och det blonda håret svajjar sådär lagom i vinden. Sounds pretty perfect? Ja, på ytan ja.
Jag är övertygad om att jag omedvetet bygger upp någon slags icke-existerande-och-alldeles-för-perfekt verklighet och den syns främst i bloggen. En verklighet som inte avslöjar riktigt allt. Den respons jag brukar få till det jag ska säga nu brukar vara "Jaha, nu söker du uppmärksamhet va??" och det är kanske lätt att tro. När jag / man bygger upp denna perfekta bild och sen droppar man bomben - jag mår inte okej.
Saker och ting är ärligt talat -skitjobbigt- numera. Att bara öppna ögonen och möta morgonljuset är en pärs, att välja kläder vilket är nästa steg är ännu svårare, men svårast av allt är det som kommer efter påklädningen - ätandet. Sen ska man cykla till skolan, vara trevlig mot klasskamrater, ta tag i saker och utföra dem perfekt och fortfarande vara trevlig och tillmötesgående. Sådär snurrar min dag på, tills kvällen kommer och jag börjar fundera, fundera och fundera. Tills tårarna kommer. Då kan jag inte hålla ihop mig själv längre. Jag säger det inte för att jag söker uppmärksamhet utan jag säger det för att jag inte gillar denna icke-existerande-och-alldeles-för-perfekta verklighet. Jag mår inte okej. Och det är okej att inte alltid må okej. Så nu vet ni.
Inspiration för bättre dagar och så som jag önskar att mitt liv var även på insidan...
Det är väl inte så konstigt egentligen, jag tänker på det där med Miss Perfect. Klart man visar sin bästa sida när man är med folk, eller här, på bloggen. Nog för att jag ändå kan vara relativt bra att visa mina mindre charmiga sidor också, men det är lätt hänt att man får stämpeln att allt i ens liv är verkligen som drömmen.
Jag har alltid varit den högpresterande och duktiga tjejen. Jag gick ut grundskolan med 300poäng {12 MVG, 4 VG}, jag har dansat hela livet och skulle komma långt med dansen om jag satsade på det, har som strävan att läsa 110% i skolan, klackar runt på stan i ett utav mina 128763726 sko-par och det blonda håret svajjar sådär lagom i vinden. Sounds pretty perfect? Ja, på ytan ja.
Jag är övertygad om att jag omedvetet bygger upp någon slags icke-existerande-och-alldeles-för-perfekt verklighet och den syns främst i bloggen. En verklighet som inte avslöjar riktigt allt. Den respons jag brukar få till det jag ska säga nu brukar vara "Jaha, nu söker du uppmärksamhet va??" och det är kanske lätt att tro. När jag / man bygger upp denna perfekta bild och sen droppar man bomben - jag mår inte okej.
Saker och ting är ärligt talat -skitjobbigt- numera. Att bara öppna ögonen och möta morgonljuset är en pärs, att välja kläder vilket är nästa steg är ännu svårare, men svårast av allt är det som kommer efter påklädningen - ätandet. Sen ska man cykla till skolan, vara trevlig mot klasskamrater, ta tag i saker och utföra dem perfekt och fortfarande vara trevlig och tillmötesgående. Sådär snurrar min dag på, tills kvällen kommer och jag börjar fundera, fundera och fundera. Tills tårarna kommer. Då kan jag inte hålla ihop mig själv längre. Jag säger det inte för att jag söker uppmärksamhet utan jag säger det för att jag inte gillar denna icke-existerande-och-alldeles-för-perfekta verklighet. Jag mår inte okej. Och det är okej att inte alltid må okej. Så nu vet ni.
Inspiration för bättre dagar och så som jag önskar att mitt liv var även på insidan...
At the clinic
Vardagen är helt upp och ned för min del nu. Orkar ingenting. Hade möte med min sjukgymnast på kliniken tidigare idag. Blev inte ett dugg klokare gällande nånting. Allt är som ett enda stort frågetecken och jag vet varken ut eller in, känns det som. Åh, så less på att ha det såhär...
Ska i alla fall ta en härlig promenad nu tänkte jag.
Vi har haft sånt himla härligt väder idag! Termometern visar fortfarande 9°C - sköönt!
Lite vår-feelings i alla fall :}
Later!
Vi har haft sånt himla härligt väder idag! Termometern visar fortfarande 9°C - sköönt!
Lite vår-feelings i alla fall :}
Later!
Sömnlös
Det är så mycket jag inte berättar för er. Det är så mycket jag inte berättar för någon numera skulle jag vilja påstå. Bakom allt detta.. felfria, högpresterande.. glada.. så gömmer sig ganska mycket mörkt också. Ibland kan jag koppla bort det mörka, ibland inte. Ibland påverkar det mig mer, ibland mindre.
Just nu är det mestadels sömnproblem som stör och förstör mig. Det kan jag varken koppbla bort eller låta det påverka mig mindre. Det bara finns där, stör och förstör. Jag har provat -allt- för att jag ska få det lättare att somna - ljudbok, musik, film, räkna får, lägga mig åt fel håll i sängen, skriva av mig, städa, dricka vatten, stretcha, ALLT. Inget hjälper och jag är så less. Känner mig så maktlös. Ligger vaken och tänker hela nätterna i brist på sömn.
What else to do?
Imorgon har jag, thank god, samtal med min terapeut. Veckan som går mellan våra samtal känns som år långa. Och en timme med henne bara schvishar förbi, inte hinner jag prata om allt jag vill prata om. Åh.
Äh, hur som. I'll survive, I guess.. Tänke bara säga att, ehm, ungefär det jag har sagt. Bakom denna fina, genomtänkta och välarbetade bloggen så sitter en halvt olycklig flicka som inte alltid mår så bra. Jag önskar att jag hade så mycket mer att ge, men det har jag inte. Inte nu, och säkerligen inte imorgon heller.
Kram på er, tack för att ni stannar! {Om ni vill får ni skicka en kram över cyberspace till mig, det lär behövas!}
Just nu är det mestadels sömnproblem som stör och förstör mig. Det kan jag varken koppbla bort eller låta det påverka mig mindre. Det bara finns där, stör och förstör. Jag har provat -allt- för att jag ska få det lättare att somna - ljudbok, musik, film, räkna får, lägga mig åt fel håll i sängen, skriva av mig, städa, dricka vatten, stretcha, ALLT. Inget hjälper och jag är så less. Känner mig så maktlös. Ligger vaken och tänker hela nätterna i brist på sömn.
What else to do?
Imorgon har jag, thank god, samtal med min terapeut. Veckan som går mellan våra samtal känns som år långa. Och en timme med henne bara schvishar förbi, inte hinner jag prata om allt jag vill prata om. Åh.
Äh, hur som. I'll survive, I guess.. Tänke bara säga att, ehm, ungefär det jag har sagt. Bakom denna fina, genomtänkta och välarbetade bloggen så sitter en halvt olycklig flicka som inte alltid mår så bra. Jag önskar att jag hade så mycket mer att ge, men det har jag inte. Inte nu, och säkerligen inte imorgon heller.
Kram på er, tack för att ni stannar! {Om ni vill får ni skicka en kram över cyberspace till mig, det lär behövas!}
Tänkbart på kvällskvisten
Linn skriver:
"De vackraste männsikorna jag någonsin träffat har vart sjuka, trasiga, dåliga och utsatta för fördomar...
Ingen som jag träffat med fördommar eller ingen som jag träffat som lever i en skyddad modebloggsbubbla har någonsin vart vacker på riktigt.
Allt jag ser då är ett skal, som jag vet döljer något extremt äckligt på insidan."
Via upplevelser kan jag säga att jag håller med. De vackraste, ärligaste, starkaste och allra mest "egna" människor jag träffat har varit i samma sits som jag. Sjuka, trasiga och utsatta för fördomar. Jag ska inte dra alla över en kant och säga att ingen "frisk" människa förstår sig på psykisk ohälsa för så är det trots allt inte men jag vet att de som varit med om psykisk ohälsa {eller annan livskris} har lärt sig mer om sig själva än en människa utan livskris gjort. Den där lärdomen är viktig.
Jag vågar vara mig själv numera, jag umgås och pratar med de personer som idag anses som "udda" för jag vet hur fina även de kan vara på insidan, jag klär mig hur jag vill, jag vågar stå upp för mig själv och jag gråter vart som helst om jag behöver det - jag vet att folk tittar, men so what?
För ett par år sedan så var jag tvärt emot allt det jag nyss rabblade upp. Vågade inte sticka ut. Alls. För jag var utan lärdom. Jag var utan det som idag gör mig till den jag är.
Trots att jag fortfarande är rätt så trasig ibland, så är jag rätt glad för det och för att jag har varit det. Jag hade inte stått ut med mig själv om jag inte lärt mig det jag har lärt mig. Om mig själv. En lisvkris är jobbig - men enligt mig ack så viktig. Med livskrisen kommer lärdomarna. Utan lärdomar är kroppen ett tomt skal, kanske med något "äckligt" på insidan som inte får komma ut...
Jag menar inte att ni som inte varit psykiskt sjuka eller inte gått igenom djupa sorger är vackra människor. Men man får en förståelse och öppenhet som annars är svår, men inte omöjlig att hitta.
Så döm inte oss som har ärr på armarna eller ärr i själen, vi är rätt fina vi också. Och det är ni med. Vi är alla människor♥
"De vackraste männsikorna jag någonsin träffat har vart sjuka, trasiga, dåliga och utsatta för fördomar...
Ingen som jag träffat med fördommar eller ingen som jag träffat som lever i en skyddad modebloggsbubbla har någonsin vart vacker på riktigt.
Allt jag ser då är ett skal, som jag vet döljer något extremt äckligt på insidan."
Via upplevelser kan jag säga att jag håller med. De vackraste, ärligaste, starkaste och allra mest "egna" människor jag träffat har varit i samma sits som jag. Sjuka, trasiga och utsatta för fördomar. Jag ska inte dra alla över en kant och säga att ingen "frisk" människa förstår sig på psykisk ohälsa för så är det trots allt inte men jag vet att de som varit med om psykisk ohälsa {eller annan livskris} har lärt sig mer om sig själva än en människa utan livskris gjort. Den där lärdomen är viktig.
Jag vågar vara mig själv numera, jag umgås och pratar med de personer som idag anses som "udda" för jag vet hur fina även de kan vara på insidan, jag klär mig hur jag vill, jag vågar stå upp för mig själv och jag gråter vart som helst om jag behöver det - jag vet att folk tittar, men so what?
För ett par år sedan så var jag tvärt emot allt det jag nyss rabblade upp. Vågade inte sticka ut. Alls. För jag var utan lärdom. Jag var utan det som idag gör mig till den jag är.
Trots att jag fortfarande är rätt så trasig ibland, så är jag rätt glad för det och för att jag har varit det. Jag hade inte stått ut med mig själv om jag inte lärt mig det jag har lärt mig. Om mig själv. En lisvkris är jobbig - men enligt mig ack så viktig. Med livskrisen kommer lärdomarna. Utan lärdomar är kroppen ett tomt skal, kanske med något "äckligt" på insidan som inte får komma ut...
Jag menar inte att ni som inte varit psykiskt sjuka eller inte gått igenom djupa sorger är vackra människor. Men man får en förståelse och öppenhet som annars är svår, men inte omöjlig att hitta.
Så döm inte oss som har ärr på armarna eller ärr i själen, vi är rätt fina vi också. Och det är ni med. Vi är alla människor
Disordered
Var på sjukhuset idag. På vuxenpsykiatriska kliniken närmare bestämt. Usch, låter så hemskt att säga så. Känner mig störd på riktigt när jag använder de orden - vuxenpsyk och sjukhuset. Bup var mildare:
1) Låg i ett vanligt hus bland andra företag
2) man kallar det bara för Bup.
Nu när jag är på sjukhuset och vuxenpsyk så är jag sjuk och störd på riktigt. Iallafall är min känsla så.
Hade träff med en läkare. Överläkare på nån enhet tror jag. Han var helt.... gick inte att prata med. Hatar folk som säger "Mhhmm...." och andas högt bara för att fylla ut tiden. Han var en sån som gjorde det. Fyllde ut tiden med "Mhhmm..." och högljudda andningar. Drog en norrländsk "schoo" på inandning också lite nu och då. Tack och lov behöver jag inte träffa han nåt mer. Troligtvis.
1) Låg i ett vanligt hus bland andra företag
2) man kallar det bara för Bup.
Nu när jag är på sjukhuset och vuxenpsyk så är jag sjuk och störd på riktigt. Iallafall är min känsla så.
Hade träff med en läkare. Överläkare på nån enhet tror jag. Han var helt.... gick inte att prata med. Hatar folk som säger "Mhhmm...." och andas högt bara för att fylla ut tiden. Han var en sån som gjorde det. Fyllde ut tiden med "Mhhmm..." och högljudda andningar. Drog en norrländsk "schoo" på inandning också lite nu och då. Tack och lov behöver jag inte träffa han nåt mer. Troligtvis.
Oktoberbild ↓
Personal growth
Åh, vilken trevlig dag jag har haft hittils! Varit på stan med vännerna från åttan/nian - fikat, strosat och flamsat som förr i tiden, hehe. Ska även hem till min allra bästa Sofia och ha PK. Taggar!
Den som listar ut vad det står för får 10 poäng! Minst!
Hade mitt sista individualsamtal på Bup i eftermiddag också. Vet ni, det kändes faktiskt okej. Jag och min behandlare "gjorde slut i fred". Det kändes för oss båda som att det var dags nu. Men gud, jag har lärt mig så otroligt mycket på det 1,5 år jag varit på Bup! På mitt kontrakt hade jag skrivit "Få en bättre relation till mig själv". För tusan, jag hade inte ens en relation till mig själv förut! Inte en endaste liten jävla relation med till själv, alls. Behandlade mig själv som crap. När vi nu idag gick igenom kontraktet och "utvärderade" varje punkt så kunde jag ganska lätt konstatera att idag har jag en relation med till själv. Den är fortfarande inte den bästa, men den finns.
Tror det är svårt för er såhär att förstå hur mycket jag har vuxit som person det senaste året på Bup, men det är enormt mycket och jag är faktiskt stolt över mig själv för det arbete jag har gjort!
Den som listar ut vad det står för får 10 poäng! Minst!
Hade mitt sista individualsamtal på Bup i eftermiddag också. Vet ni, det kändes faktiskt okej. Jag och min behandlare "gjorde slut i fred". Det kändes för oss båda som att det var dags nu. Men gud, jag har lärt mig så otroligt mycket på det 1,5 år jag varit på Bup! På mitt kontrakt hade jag skrivit "Få en bättre relation till mig själv". För tusan, jag hade inte ens en relation till mig själv förut! Inte en endaste liten jävla relation med till själv, alls. Behandlade mig själv som crap. När vi nu idag gick igenom kontraktet och "utvärderade" varje punkt så kunde jag ganska lätt konstatera att idag har jag en relation med till själv. Den är fortfarande inte den bästa, men den finns.
Tror det är svårt för er såhär att förstå hur mycket jag har vuxit som person det senaste året på Bup, men det är enormt mycket och jag är faktiskt stolt över mig själv för det arbete jag har gjort!
Just nu vill jag leva
God afton!
Åh, känner att jag har så lite att bjuda på numera. Bloggtorka :| ...........
Har ätit på resturang med famlijen ikväll iallafall. På Norrlandsoperan, så himmelskt god mat de har! Det slog mig - jag äter på resturang! Det var ett tag sedan jag började kunna äta ute igen, men wow, jag är fortfarande lite imponerad av mig själv! Hamnade i lite dömmande tankar, tänkte att andra skulle tycka jag åt alldeles för mycket och att jag var waaaay too fat, men klarade mig ändå genom middagen utan större bekymmer. Känns rätt okej att kunna normalisera ätandet, men fortfarande så känns det där ordet "frisk" jätteskrämmande....
Åh, känner att jag har så lite att bjuda på numera. Bloggtorka :| ...........
Har ätit på resturang med famlijen ikväll iallafall. På Norrlandsoperan, så himmelskt god mat de har! Det slog mig - jag äter på resturang! Det var ett tag sedan jag började kunna äta ute igen, men wow, jag är fortfarande lite imponerad av mig själv! Hamnade i lite dömmande tankar, tänkte att andra skulle tycka jag åt alldeles för mycket och att jag var waaaay too fat, men klarade mig ändå genom middagen utan större bekymmer. Känns rätt okej att kunna normalisera ätandet, men fortfarande så känns det där ordet "frisk" jätteskrämmande....
"Jag lider med dig" - EH, va?
Hur ska jag nu formulera det här på bästa sätt? Det jag vill komma fram till iallafall är ett bemötande jag hatar. Hatar. När jag pratar med människor om mina bekymmer och de yttrar sedan antingen de fyra orden, eller de två orden. Ibland både de fyra och de två orden - de sex orden. Even worse!
"Jag lider med dig" · "Din stackare"
För mig finns det inget mer invaliderande än att höra att du lider med mig. Har jag någon gång sagt att jag lider, har jag någon gång bett om medlidande? Nej. Jag lider inte. Jag lever med det. Jag har långt ifrån valt detta {ätstörning, tvångshandlingar, tvångstankar, självskadebeteende} men det är fortfarande en del av mitt liv och kommer på ett sätt alltid att vara. Varför ska jag slösa ännu mer energi på att gå runt och lida? Skulle jag hela tiden påminna mig själv om mitt "lidande" så skulle dagarna bli helt... skulle inte gå! Alltså; bättre att inte lida alls. Jag lever med det istället.
Och jag är väl ingen stackare? Hur är man om man är en stackare? Jag är Lydia. Är det på nåt sätt synd om mig? För att jag har en ätstörning och massa annat på köpet eller? Nä, det ser jag som kunskaper. Menar verkligen inte att man ska dra på sig en ätstörning bara för kunskapernas skull, men när du väl är där så är väl det enda rätta att göra det bästa av det. När jag är fri från detta så kommer jag ha så otroligt många kunskaper i bagaget som bara jag och väldigt få andra människor har. Att jag har dom kunskaperna gör mig verkligen inte till en stackare, ett offer, eller en person som du lider med.
Ja, det är verkligen något jag hatar, att folk säger att de lider med mig. Lider ni? För jag lider då inte. Oftast säger jag inget när de berättar om sitt lidande för mig, vet inte vad jag ska säga. Det blir verklien en awkward situation. Tips?
Hur som... Jag vet egentligen inte varför jag ville berätta allt detta. Det är bara en grej som jag verkligen hatar att höra, för det stämmer ju inte. Kanske räddar jag mig själv från några "Jag lider med dig" i och med att någon kanske läser detta, och i sånna fall så har den här texten trots allt ett syfte. Människor bör inte lida. Lida är ett onödigt ord. Jag ser det iallafall som så att jag lever med det. Rätt eller fel? Det är upp till individen.
Memories
Oh my, vilka minnen jag stöter på! Har hållit på att stoppa tillbaka saker i lådor i rummet och sånt - hittade en "Mina vänner"-bok, gamla kallelselappar till kuratorn sen lågstadiet, Bounce-armbandet från -07 bland mycket annat.
"Mina vänner"-boken var ju bara skrattretande. En tjej hade skrivit att hon berundrade mig, JO TJENA! Var det för att ni beundrade mig som jag gick till kuratorn en gång i veckan {lågstadiet pratar vi om nu}, tog hjälp av kommunen som var i klassen och pratade, hade kris-samtal med föräldrarna till tjejerna i klassen och att jag slutligen bytte skola för det fanns inget ni inte kunde göra mot mig? Jag tror nog det.
Bounce-armbandet. Bounce Summercamp -07. Där det hela började {länk till tidigare inlägg} - första gången jag räknade köttbullarna och oroade mig för att ha tagit för många, började skriva upp hur mycket jag hade tränat, räkna så att kaloriantalet blev rätt, ljuga om att jag hade ätit, skippa skollunchen och ta en promenad istället. När jag kom hem så krängde jag av mig armbandet och sparade det. Idag hittade jag det. Det var som att öppna lådan där armbandet låg och det bara vällde ut tankemonster och känslomonster. Minnen! Inte goda sådana. Nu kanske jag hakar upp mig på det dåliga - Bounce-veckan var jättetrevlig i sig, och det är verkligen inte Bounce i sig som orsakat mig alla problem, men det var då det började. Ätstörningen.
Gosh, var inte tanken att skriva så djupt. Tänkte bara berätta lite snabbt.
Plus, some good news nu då! Skrivbordet är på plats, hyllan är uppskruvad och rätt mycket saker är på plats. Ska piffa lite mer och imorgon {troligtvis!} får ni se hur rummet ser ut. Ska filma har jag tänkt, om jag får ihop det ;]
Nu ska jag hantera tankar och känslor, talk to you later!
"Mina vänner"-boken var ju bara skrattretande. En tjej hade skrivit att hon berundrade mig, JO TJENA! Var det för att ni beundrade mig som jag gick till kuratorn en gång i veckan {lågstadiet pratar vi om nu}, tog hjälp av kommunen som var i klassen och pratade, hade kris-samtal med föräldrarna till tjejerna i klassen och att jag slutligen bytte skola för det fanns inget ni inte kunde göra mot mig? Jag tror nog det.
Bounce-armbandet. Bounce Summercamp -07. Där det hela började {länk till tidigare inlägg} - första gången jag räknade köttbullarna och oroade mig för att ha tagit för många, började skriva upp hur mycket jag hade tränat, räkna så att kaloriantalet blev rätt, ljuga om att jag hade ätit, skippa skollunchen och ta en promenad istället. När jag kom hem så krängde jag av mig armbandet och sparade det. Idag hittade jag det. Det var som att öppna lådan där armbandet låg och det bara vällde ut tankemonster och känslomonster. Minnen! Inte goda sådana. Nu kanske jag hakar upp mig på det dåliga - Bounce-veckan var jättetrevlig i sig, och det är verkligen inte Bounce i sig som orsakat mig alla problem, men det var då det började. Ätstörningen.
Gosh, var inte tanken att skriva så djupt. Tänkte bara berätta lite snabbt.
Plus, some good news nu då! Skrivbordet är på plats, hyllan är uppskruvad och rätt mycket saker är på plats. Ska piffa lite mer och imorgon {troligtvis!} får ni se hur rummet ser ut. Ska filma har jag tänkt, om jag får ihop det ;]
Nu ska jag hantera tankar och känslor, talk to you later!
Sad but true, and also a bit joyful
Kan inte bli mer sant. Bara tanken att bli frisk skrämmer skiten ur mig! Hur crazy det än låter, men det är tryggare och säkrare att stanna i det sjuka. Det sjuka = ätstörningen + självskadan + tvången. Att bli frisk, göra saker som alla andra gör, lämna de saker som gör mig till mig, det är outforskat vatten. Skitläskigt.
Länge har jag kännt att det är mina sjukdomar (ja, har faktiskt flera...) som har gjort mig till den jag är. Som bilden säger; I feel defined by my disorders. Jag har kunnat gå med huvudet högt och veta att jag har något som inte ni andra har. Jag har en ätstörning, jag har OCD, jag har självskadebeteende... Sick, I know! Frågar mig själv hur man kan tänka så egentligen. Jag får inget svar.
Nu på slutet har jag dock ändrat mitt tankesätt. Försökt, iallafall. Jag går fortfarande med huvudet högt och jag har fortfarande något som inte ni har. Jag har en ätstörning, jag har OCD och jag har självskadebeteende. Jag har erfarenheter, jag har kunskaper! Frisk ska jag bli, än så om det skrämmer skiten ur mig. Något jag vet är också att när jag väl är frisk från allt så kommer jag ha så mycket i bagaget som inte ni har. Så mycket lärdom om livet och mig själv. Därför; I'm also sort of proud of them.
Jättekonstigt att vara stolt över något man många studer hatar. Men jag är det. Mina sjukdomar har gjort mig till den jag är, kunskapsmässigt. Mitt mål är bara att inte vara beroende av dem, känslomässigt. Så ja, nu vet ni.
Länge har jag kännt att det är mina sjukdomar (ja, har faktiskt flera...) som har gjort mig till den jag är. Som bilden säger; I feel defined by my disorders. Jag har kunnat gå med huvudet högt och veta att jag har något som inte ni andra har. Jag har en ätstörning, jag har OCD, jag har självskadebeteende... Sick, I know! Frågar mig själv hur man kan tänka så egentligen. Jag får inget svar.
Nu på slutet har jag dock ändrat mitt tankesätt. Försökt, iallafall. Jag går fortfarande med huvudet högt och jag har fortfarande något som inte ni har. Jag har en ätstörning, jag har OCD och jag har självskadebeteende. Jag har erfarenheter, jag har kunskaper! Frisk ska jag bli, än så om det skrämmer skiten ur mig. Något jag vet är också att när jag väl är frisk från allt så kommer jag ha så mycket i bagaget som inte ni har. Så mycket lärdom om livet och mig själv. Därför; I'm also sort of proud of them.
Jättekonstigt att vara stolt över något man många studer hatar. Men jag är det. Mina sjukdomar har gjort mig till den jag är, kunskapsmässigt. Mitt mål är bara att inte vara beroende av dem, känslomässigt. Så ja, nu vet ni.
In my mind right now
Hade ett sjuhelvetes jobbigt samtal med min behandlare idag. Efter mitt break-down i helgen så måste jag verkligen fundera över hur jag vill ha mitt liv. Låter dramatiskt, men det kanske är så det är. Fortsätter jag som jag gör nu så vettefan (ursäkta språket) vart jag är om ett par år. Ätstörning + självskada + tvång + droger + hemlös + arbetslös? Nä, ärligt, det kan hända. Om jag inte tar och skärper till mig nu och blir frisk! Men det är så läskigt det där med att bli frisk. Jag har noll koll på vem jag är utan alla mina psykiska sjukdomar och betenden, vad gör man av sin tid om man inte räknar brunnar, tränar i smyg, räknar kalorier och oroar sig inför saker och ting? Nä, måste verkligen fundera på hur jag ska gå vidare. Trots att det kan låta som ett enkelt beslut {"Klart man vill bli frisk!!"} men det är det inte. Det är självklart för mig också att det är klart man vill bli frisk, men det handlar om att hela jag ska vilja bli frisk, och hela jag ska kämpa. Inte bara en liten del av mig. Och resten blir kvar. Fundera som sagt.
I told another lie today and I got through this day, no one saw through my games
Then someone tells me how good I look
And for a moment, for a moment I am happy
But when I'm alone, no one hears me cry
Hej, bara för att jag är ätstörd och praktiskt taget bor i ett fängelse. Jag vet inte vad jag vill säga med att skriva nåt, kolla på bilden istället, beundra varje pixel, för varenda rackarns pixel är så sann att dem det inte kan bli mer sant. Tror du mig inte? Nä, jag tror dig. Du kan aldrig förtså, om du inte också har varit ätstörd. Men det hoppas jag inte du har, för det är inget man vill vara, det är inget man längtar till, det är inget man strävar efter. En ätstörning är ett fängelse. Ps, hej då.
Såren läker bit för bit
Åh, hjärnan tänker så det knakar. Tänker mest på den så kallade "ätstörning" som jag har. Bli frisk? Fortsätta vara sjuk? Blir sjukare? Helst det sista alternativet. Är lite smårädd - bli myndig om si sådär 3 månader. Då får jag ju bestämma över min behanling själv. Kommer jag då välja att hoppa av allt som kallas behanling, bil frisk och ha ett liv? Jag vill inte ens tänka tanken.
Förstår ni grejen? Hela min hjärna är fullproppad med massa skräp (aka. dåliga tankar) och jag känner verkligen inte för att skriva roliga saker här just nu. Vi skulle ordbajsa på någon svenskalektion i ettan (typ ett år sedan) och alla mina ord var så självdestruktiva det bara gick att få dem. Ungefär så är det nu. När jag verkligen får känna efter hur det är jag mår och känner mig, så är det bara självdestruktivt allting. Jag vill vara bra, duktig, ambitiös, frammåt, öppen, glad, trevlig, social, spontan, inspirerande, sprallig, rolig, energisk - allt som jag var förr! Men det går inte.
Förstår ni grejen? Hela min hjärna är fullproppad med massa skräp (aka. dåliga tankar) och jag känner verkligen inte för att skriva roliga saker här just nu. Vi skulle ordbajsa på någon svenskalektion i ettan (typ ett år sedan) och alla mina ord var så självdestruktiva det bara gick att få dem. Ungefär så är det nu. När jag verkligen får känna efter hur det är jag mår och känner mig, så är det bara självdestruktivt allting. Jag vill vara bra, duktig, ambitiös, frammåt, öppen, glad, trevlig, social, spontan, inspirerande, sprallig, rolig, energisk - allt som jag var förr! Men det går inte.
G-å-r i-n-t-e.
Vill ha.
Vill ha.
