Things aren't okey. Du gnager mig innifrån. Förgiftar mig och låter mig virra bort mig själv i den stora djungeln av perfektion. Blä, orden fastnar i munnen på mig. Jag har tusentals ord, känslor, uttryck och formuleringar i huvudet, men de vill inte ut! Jag hatar när man vill uttrycka sig, men inte kan.

Jag tror jag nöjer mig såhär, det blir ändå inge bättre. Imorgon är det ny dag. Dock med dubbla Bup-besök (lika med 3,5 timme yeey......) vilket inte känns så taggad. But who knows, det kan ju vara någon vänlig själ som gör min dag ändå. Hoppas.

Har nog sagt det förr - fick en fråga av en kompis, om bloggen bara är yta eller om jag även visar mig själv här. Here you have, det här är jag. Så långt ifrån perfekt som det bara kan gå att komma, så mycket jag det bara går att komma. Tänkte bara säga att.... men det är inte så bra alla dagar.

Vet ni? Det är faktiskt inte så bra med mig. Vill dock inte gå in på det djupare, för det är så scary things som försiggår i mitt huvud. En vän frågade om jag visar allt i bloggen eller om det mest bara är yta. Jo, det är mest bara yta. Det är ganska skönt att det bara äta yta här ändå. Klart att jag inte låtsas, jag visar verkligen vem jag är här, men inte allt. Vissa grejer är för privata. Men jo, det är ganska skönt att ha ett ställe (bloggen) där man kan få glömma allt det jobbiga och bara fokusera på ytan.

Aja, tänkte bara säga att jag inte är perfekt. Typ. Ganska operfekt om jag får säga det själv, men ibland är det det som är charmen med människor. och egentligen, hur definierar man perfekt? Vem är det som bestämmt att perfekt ska vara si eller så?

Och angående mitt [inlägg om förståelse] igår så kan jag bara säga att innan jag blev sjuk hade inte jag heller förståelse för psykiska krämpor. Men nu har jag, och det är jag faktiskt glad för! Jag älskar att förstå människor. Som [Victoria] skrev till mig "Det djupaste bandet mellan två människor som någonsin kan finnas är när man förstår varandras smärta fullt ut." Fint skrivet, och helt rätt.

Gud vad jag spårar. Jag tänkte ju bara säga godnatt!

Det här med förståelse är en spännande grej. Många kan säga "Jag förstår hur du känner dig" när jag berättar för en vän eller närstående hur man mår. Men det där ser jag igenom. Vi pratade om det på gruppterapin förra veckan också, att nä, vissa personer förstår inte hur man har det, hur mycket de än säger att de gör det.

Jag hade en kompis en gång som visste om min ätstörning och hon påpekade att hon "förstod". Hon ringde mig en morgon och sa "Jag har fått en ätstörning". Jag blev nästan arg på henne när jag fick höra hennes argument för att hon verkligen hade en ätstörning. Kära du, en ätstörning får man inte över en natt eller bara för att man gått ner i vikt lite på slutet. Jag tror, min teori, att man inte kan förstå sig på psykiska sjukdomar om man inte haft dem själv. De är så tunga och speciella. Så jag vet på personer när de säger att de förstår hur man har det, om de verkligen gör det eller inte. Det finns liksom en ton i rösten. Att säga att du förstår även fast jag vet att du inte gör det.. Jag blir så arg! Invalidering så det bara skriker om det! Eller som min rektor sa "Jag har försåelse, men jag förstår inte". Det tycker jag var fint sagt och det kunde jag ta emot.

Jag kan verkligen bli arg på folk som säger att de förstår, bara för att säga något! Under hela tiden som jag blev sjuk "officiellt" (började på Bup, berättade för klassen osv.) så har jag velat att de omkring mig ska förstå. Dock så krockar det där någonstans. För som jag skrev tidigare - jag tror inte att en frisk person kan förstå hur jobbig en psyksik sjukdom är, och ännu svårare blir det då jag känner att mina problem har varit så jobbiga att jag knappt kunnat sätta ord på dem!

Gosch, vart till jag komma med detta då? Vet inte. Tycker bara det är rätt intressant med förståelse. Och tänk på det innan ni säger "Jag förstår" till någon - förstår du verkligen, eller har du bara försåelse?

Ser (som alltid på måndagar) Hemmafruarna och kan (som alltid på måndagar) konstatera att Maria är ju den skönaste, knäppaste, mest spontana människan på länge! Så ofantligt skön människa!
Bup idag gick hyfsat bra. Eller nja, mest bara "okej". Just nu skulle jag bara vilja slippa allt gällande Bup, behandlig och tillfrisknande. Känns bara... Låt mig vara! Men nä, vet att jag inte kommer undan Bup innan jag är 18 iallafall.

Mitt psyke har för tusan varit med om mycket. Ända sen 6-7års åldern har det varit fram och tillbaka. Redan då sa jag "Det känns som att ingen tycker om mig" till mamma och pappa när jag var ledsen. Det var inte så att jag höll på så när min nalle gått sönder, utan jag var med om traumatiska saker. Saker som barn, eller som ingen ska behöva uppleva! Det är så onödigt och så fult att göra så som min omgivning gjorde mot mig.

Allt detta slår mig nu - jag har fan inte haft det så lätt och jag tror nog att det ena påverkade / påskyndade det andra. När jag var yngre så fanns det inget annat för mig än att leva. Alla självdestruktiva tankar jag har idag fanns aldrig då. Visste inte att sådana kunde ens existera. Så jag tror att det jag sa att ingen tycker om mig, var min självdestruktivitet då. Samma sak som nu, men på ett annat sätt.

Vill inte gå in på vad jag gick igenom som liten nu, men det var en fem års lång plåga. Dag ut och dag in. Vissa dagar ville jag inget annat än att stänga in mig med de människor jag faktiskt tyckte om, familjen. I mina svaga stunden (typ nu) så påverkas jag fortfarande av alla dessa händelser från dessa 5 år. Men jag tror, det låter klyschigt, men jag tror att jobbiga upplevelser stärker en människa. En som inte varit med om allt jag varit med om är många kunskaper fattigare än vad jag kommer vara när jag är fri från allt detta. För en dag, då ska jag vara fri från alla hjärnspöken.

Jobbig dag det här. Som alla andra dagar nu för tiden... Direkt efter skolan var det Bup som gällde. Både individual- och gruppterapi idag. Ingen piece of cake här inte! Man kan knappt tro det, eller jag kan inte det iallafall, men jag lär mig alltid något på gruppen. Även idag, trots att mitt psyke har varit bakochfram och uppochner. Man kommer alltid till insikt om.. ja, kan vara vad som helst. Om inte annat så får humöret sig altid en skjuts efter att man har varit där. Vi är ena riktigt fina, ärliga och ödmjuka människor som går gruppterapin så det är inte sant. Värderar alla dem högt!

Känner mig så sjukt stressad idag. Fast det har jag nog gjort ganska länge. Den är inte så tydlig, den bara ligger där och pyr. Ger sig till synes lite nu och då i form av tårar. Annars då? Ja, oro, ångest, mörka tankar och skam är annat som också trängs i mitt huvud och kropp. Jag är bara så ofantligt less. Igår gav jag till och med upp min allra högsta dröm. Jag vet inte om jag har tagit upp den igen eller om den fortfarande ligger nere än idag..

Vet ni, jag tog bort I'm a maniac-inlägget. Det kändes inte bra att ha det publicerat. Antingen så var texten för oarbetad, eller då kändes det bara konstigt. Men det är farligt det där, hur en sån hälsosam grej som träning kan bli så överdriven och manisk. Jag är väl inte den som ska hytta med fingret, för jag har ju varit (och är fortfarande) den som ibland ser träningen som ett tvång. Som en mani.

För mig tror jag att hela min ätstörning började med träningen. Det började när jag var på ett dansläger i Stockholm en sommar. Bestämmde mig helt enkelt för att inte äta lika många köttbullar till middagen som jag brukade. Och jag är övertygad om att den dumma tanken grundade sig i just, träning. Just då såg jag nog det som ett hälsosamt knep att äta färre kättbullar än vanligt, men det utvecklades till något maniskt.

För att inte dra ner andra i detta och inspirera andra (för jag vet att det finns sånna som inspireras av sånt här, been there done that) så kan jag väl säga; lyssna på din kropp. Det är något fel, och du vet det själv när man gör tresiffrigt antal situps en kväll, går promenad i 4 timmar, bara äter en apelsin till lunch eller ännu värre - ingenting. Jag säger inte att jag är bra på att lyssna på min kropp, jag gör än idag många fel. Både medvetet och omedvetet. (Vet ni egentligen hur svårt det är att bli frisk?!). Innan jag var fast så tänkte jag att jag inte skulle sluta som andra. I en ätstörning. Skrev det till och med i mitt skrivhäfte; "Jag ska inte bli som alla andra". Jag skulle bara gå ner lite i vikt. Men slutade men en ätstörning. Så lyssna på din kropp.

Morning folks. Hoppas det är bra med er. För med mig är det inte alls så bra. Jag har massa tankar i huvudet, oro, skam och ångest i hela kroppen och massa borden och måsten som jag inte alls känner för att uträtta. Känner inte alls för att fara till skolan, vilket är ett av dom måsten jag måste uträtta. Men än så länge är jag hemma...

Det är iallafall full rulle hela eftermiddagen. Ska på gruppterapin på Bup mellan 15:30 och 18:00 och där har jag inget val, måste fara dit.

Jag brukar tro att jag är bra på att skriva, men jag märker nu att jag inte alls kan uttrycka det jag känner i ord. Fast, jag vet inte om det är för att jag inte kan formulera orden, eller för att känslorna är så avancerade så att jag inte ens vet vilka de är... Tror nog mer på det senaste. Vissa gånger väller känslorna över mig, andra gånger så ligger det och pyr. Nu pyr det.

Som nämnt, jag vet inte exakt vad det är som pyr. Känns lite som... oro.. och.. Ja, oro. Över morgondagen, över relationer, över nästa vecka, över det kommande året, över skolan, över mina egna tankar, över det mesta. Ni har inte en blekaste aning om vilka slags tankar som kan tänkas i mitt huvud. Man vill inte veta, så konstiga som de är. Innan dessa tankar började komma så trodde jag aldrig - aldrig att jag skulle vara en sån som tänker sånna tankar. Jag menar, jag? Nejnej, aldrig. Men oj så fel jag hade.

Hade individualterapi på Bup idag. Vi pratade lite om relationer till andra, kompis som syster, som pappa som pojkvän. Jag fick saker att tänka på, minst sagt. Jösses.. relationer, ärlighet, att visa sig själv, att stå på sig, att vara sann mot andra, och sig själv för den delen, det är svårt. Svårast är det nästan att ha en bra och hälsosam relation med sig själv. Det är så lätt att tycka att det är fel att vara otrogen mot någon, men att vara otrogen mot sig själv då? Är inte det nästan värre? Det är jag ganska ofta..

Gud, vilket pladder. Men det var det som var meningen med detta inlägg. Jag hade inte en blekaste aning om vad jag skulle skriva när jag loggade in på bloggen, jag kände mig bara tvungen att skriva. Jag kanske inte är så dålig på att formulera mig i ord trots allt, det är nog bara det att mina känslor kan vara så svåra och intrasslade.

Hush, känner mig så omotiverad till allt nu. Det bara väller över mig ibland, sånna där konstiga känslor som man inte vill ha. Jag är inte taggad på att kliva upp imorgon och fara på behandlig, inte taggad på skolan, inte taggad på att vara social, inte taggad på nåt. Och jag känner mig så delad. Jag är fortfarande inte hundra på att jag ens vill bli frisk. Eller jo, från vissa saker vill jag bli frisk, men inte från allt. Ååh, varför sa ingen att detta kunde vara så jobbigt?

Jag ska göra som förr - ta en dusch och sen sova bort det onda.

Är det bara jag, eller är det normalt att längta bort från sitt eget liv ibland?

Blä, jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Jag vet nästan ingenting numera. Om någon frågar mig hur jag mår så svarar jag, vet inte. För jag vet ärligt inte. Jag är helt tom bombarderad med saker och ting, sjukdomar hit och dit, behandling hejhej och fula tankar, så jag vet varken in eller ut. Men på samma gång känner jag mig så tom inombords. Som att något saknas. Men jag vet för tusan inte vad.

Maten går skit. Skolan går skit, redan efter två dagar. Snacka om lyckad start på vårterminen. Hela jag känns som en enda skitkorv. Helst av allt skulle jag vilja ligga i sängen och ruttna svälta bort, men det får jag inte. Inte för mamma, inte för pappa, och inte för BUP. Utan nej, jag måste upp och leva mitt halvdana skitliv. Dag ut och dag in. Det känns som att jag kämpar hur mycket som helst med behandlingar, färdigheter, tankesätt, strategier, vad som helst (!) bara för att få saker att gå det minsta lite lättare, men inget funkar. Nada. Nothing. Jag kämpar och kämpar tills jag är helt slut, men ändå har jag 3,5 mil kvar.

Ja, vi har nog märkt det allihopa. Det är rätt kasst med mig nu. För tillfället - noll motivation. Nu ska jag bara ta en dusch och sen lägga mig. Kommer dock inte somna förrens om ett par timmar (as usuall....) men man ska väl börja nånstans va? Blablabla, jag vet inte vad jag ska säga mer. Som jag skrev tidigare så känner jag mig så proppad med saker så jag vet varken ut eller in, men samtidigt så är jag helt tom. På samma sätt så har jag så mycket som måste gå komma ut i form av ord, bilder eller sträck, men inget kommer. Jag kan inte formulera det jag har inom mig till något av det jag nyss nämde. I huvudet formuleras meningarna, mening efter mening, men inget kommer ner på papperet. Det tar lixom stopp nånstans där emellan. Fuck att man inte ens kan uttrycka sig. Men som sagt, saker suger rätt hårt nu.

jag börjar med en bild:

nu måste jag skriva ett till inlägg känner jag. bara för att det översta inlägget inte ska behöva vara ett nästan-pro-ana-inlägg. som det förra nästan var. jag menar, bilderna? och jag vet, jag har sjuka ideal. men å andra sidan så är ju hela jag sjuk också. jag är ju ätstörd.

men jag vet inte vad jag ska skriva för att inte få hela bloggen att framstå som en ätstörd oas. hela jag känns upp och ner idag. allt är fel. allt är kasst. det enda som hjälper är att sova. ska försöka med det kanske.

Letade igenom bildbanken alldeles nyss. Var egentligen på jakt efter en bild där jag både såg och kände mig lycklig ut och var ett tag sen. Innan det hela började, rättare sagt, vilket var över 2 år sedan. Jag har såklart haft mina lyckliga stunder, det är inte så att jag har gått konstant olycklig i två år, men aldrig att jag har haft en lång period utan problemas. Backade ända bak tills mappen som är döpt sthlm 07.

Sommaren -07 var vi i stockholm en vecka och jag dansade för Bounce. Och den veckan var både slutet och början. Slutet på det goda. Början på det dåliga. men att det var början på det dåliga var jag inte medveten om då utan det har jag listat ut i efterhand. Men den veckan. Det såddes ett frö. Dag vet inte vad som gjorde det, men på något sätt så började jag räkna köttbullarna när vi åt middag. Kanske tog jag för många? Jag räknade svettdropparna. Ju fler svettdroppar och svettfläckar, desto bättre.

Den veckan har förändrat dessa två år till någonting som de aldrig hade varit om jag inte hade... ja, vad var det som hände egentligen? Det är så tragiskt och hemskt att jag inte ens vet vad som flög i mig, vad som hände med mig, vad som drabbade mig. Jag har inte en blekaste aning. Varför jag? Vad var det som hände med mig? Hur? Frågorna är många. Svaren är få.

Jag tänkte skriva att jag hade velat göra vad som helst för att detta inte skulle ha drabbat mig den veckan. Och förändrat mina två följande år. Men sen tänker jag att så kan jag ju inte skriva. För jag vet ju inte vad det var jag skulle ha undvikit. Att jag var där och dansade med bounce kan det väl knappast ha varit? Eller vad det för att jag var i stockholm? Eller för att jag umgicks med hundratals andra grymma dansare i en hel vecka? Nej, ni hör ju. Det här låter ju bara löjligt. Det var ju inget av detta som gjorde mig drabbad. Men vad var det då? Jag har inget svar. Det är så frustrerande, men jag vet inte.

Det känns så hemskt att titta på bilderna från den veckan, och väcka minnena till liv. Min oskyldighet. Jag som inte hade en endaste aning om vad som hände med mig. Min familj som for till stockholm som en stark familj men som kom hem med en svag länk. Jag. Ingen visste vad som hände den veckan. Men nu i efterhand kan jag se att det var den veckan det började. Tankarna. Känslorna. Äter jag för mycket nu? Borde jag inte dansa lite till? Fler situps kanske? För jag gjorde ju 150 igår, då kan jag ju inte bara göra 100 idag. Och hon är ju smalare än mig, då måste jag kämpa hårdare. Men vänta, om jag tar den där mandarinen, blir det inte för mycket då? Om jag inte äter den här mackan så borde jag ha gått ner 1 kilo tills imorgon.

Ni har säkert fattat. Jag har en ätstörning. Många i min omgivning vet om den, men inte alla. Men om du som känner mig läser detta och får tusen frågor - fråga mig. Jag känner mig så hemma med min ätstörning nu så jag har inga problem att prata om den. Inte heller att blogga om den så att egentligen vem som helst i världen får reda på det. Men som sagt, 2 år har gått. Med alla dessa tankar, alla dessa känslor, konstiga beteenden. Jag känner mig hemma med allt detta. Det är en del av mig och kommer alltid vara. Och då menar jag inte att jag aldrig kommer bli frisk. Men jag kommer alltid att ha haft en ätstörning i tonåren. Det där fröet som såddes, första veckan i juli -07, då vi var i stockholm på semester - det fröet blommade upp till en ätstörning, så dominant, så stolt och så makthavande. Så spräcklig, så sårbar och så svag.