För några år sedan var jag tjejen som hade bra betyg, lyssnade på lektionerna, gjorde som mamma och pappa sa, hade många fina kompisar och var duktig på det mesta. Jag dansade fem av sju dagar i veckan och var oftare på dansskolan {Balettakademien} än hemma. Jag tyckte om att umgås med tjejgänget från skolan - strosa på stan, filmkvällar och biobesök. De stunder då jag varken dansade eller umgicks så pluggade jag och jag lyckades gå ut åk9 med 300 poäng - 12 MVG och 4 VG. Inget av det nyss nämda verkar så hemskt negativt såhär i första anblick. Att ha bra betyg, vara duktig i skolan, ha många kompisar och vara framgångsrik inom sin hobby är något många ungdomar strävar efter, så även jag.
Men mest av allt var jag tjejen som hade alldeles för höga krav på sig själv.

Nu i efterhand kan jag bara konstatera att nian var horibel och det är först nu som jag kan inse att jag inte riktigt mådde bra då. Psykiskt, menar jag nu. Det var under nian som ätstörningen tog fart och jag drog ner mer och mer på maten samtidigt som jag började dansa mer och mer. Jag gick dessutom på en skola med idrottsprofil {Prolympia} så när jag kom hem på kvällarna efter först ett idrottspass i skolan och sedan två dansklasser á 1,5 timme vardera på eftermiddagarna så tog jag fram skolböckerna - så att jag slapp tänka och känna efter hur jag egentligen mådde. Det är en teori jag har, för jag minns inte så hemskt mycket från den tiden. Jag bara matade på, hela, hela tiden. Sova, skola, dansa, plugga, umgås, liten matbit, andas, sova, skola, plugga, umgås... Aldrig en stund över. Aldrig känna efter.

» Det jag försöker komma fram till såhär lite mellan raderna är mitt enorma prestationskrav.

Tidigare ansåg jag ett VG+ i matematik som ett misslyckande, och detta mönster kunde man se även utanför skolan. Tre piruoetter var också ett misslyckande. Fyra skulle det vara. Om inte hårstråna låg som de skulle och frisyren var perfekt gick jag inte utanför dörren. Jag var alltid tvungen att prestera på topp för att enligt mig själv inte bli bedömd och ansedd som en dålig eller mindre värd människa. Denna livsstil, om man nu kan kalla det livsstil, höll i sig ett par år och tärde mer och mer på både min psykiska och fysiska hälsa. Tills den dag då jag inte orkade hålla uppe fasaden längre.

Jag bröt ihop hos skolsköterskan och blev remitterad till BUP. Det var för ätstörningen som remissen skrevs, men ätstörningen är och var också en del av prestationskraven. Den där jakten på perfektion. Nu har jag varit skriven inom psykiatrin i ca 2,5 år och det är först nu som jag har det svart på vitt - mina prestationskrav har verkligen sänkts. I julas låg jag på IG inom 3 av mina 5 kurser som jag har läst under året. I torsdags fick jag betygen och jag var så stolt över mig själv och nöjd över att jag klarat minst G i alla mina 5 ämnen.

Det jag har insett under vägen och fått prioritera är mitt välmående och att en människas värde inte sitter i hur höga betyg man har, hur långt och välvårdat hår man har eller hur många pirouetter man kan göra. Det är viktigare att jag har kunnat somna med ro i kroppen, känna att jag är nöjd med hur dagen sett ut och kunnat glädjas åt de små men ack så betydelsefulla sakerna i livet. Jag fick acceptera att ta gymnasiet på fyra år till förmån för mitt välmående, jag har dragit ned på dansen markant eftersom det bara blev en tyngd i bröstkorgen och jag lever livet utefter hur mycket jag klarar av utan att bryta ned mig själv.

Jag är bara 18 år, men om jag ska dela med mig av några viktiga och genomtänkta ord så är de orden nyss nämnda. Ert välmående är viktigare än att vara bäst och att du är nöjd med det du har klarat av är viktigast av allt. Jag är än inte fullärd utan kämpar med detta dagligen, men det går att förändra ett gammalt mönster. Det går att sänka sina prestationskrav och leva friare. Keep that in mind..!

/ L ♥