Ibland vill jag bara ställa mig och skrika. Gnugga bort sminket, slänga av mig mina fina kläder, rufsa om håret och låta mänskligheten ta över. Skita i den där stävan efter perfektion, skita i allt och bara rasta sitt inre.

Jag känner väldigt ofta ett behov av att fortfarande bekräfta mitt förflutna, min tunga historia och det jag gått och går igenom. Att bara för att jag ler i skolan, tar egna initiativ, äter hyfsat bra med mat och klackar runt i mina Acne Pistols look-a-likes så betyder det inte att livet är en dans på rosor. Om kvällarna fastnar jag ofta på citat likt de nedan bara för att kunna lugna ner mig och säga till mig själv att Jo, det är såhär. Det är en lång process att förändra ett gammalt och invant beteende, och framför allt så är det så läskigt att släppa det som en gång var ens enda livlina.