Kan inte bli mer sant. Bara tanken att bli frisk skrämmer skiten ur mig! Hur crazy det än låter, men det är tryggare och säkrare att stanna i det sjuka. Det sjuka = ätstörningen + självskadan + tvången. Att bli frisk, göra saker som alla andra gör, lämna de saker som gör mig till mig, det är outforskat vatten. Skitläskigt.

Länge har jag kännt att det är mina sjukdomar (ja, har faktiskt flera...) som har gjort mig till den jag är. Som bilden säger; I feel defined by my disorders. Jag har kunnat gå med huvudet högt och veta att jag har något som inte ni andra har. Jag har en ätstörning, jag har OCD, jag har självskadebeteende... Sick, I know! Frågar mig själv hur man kan tänka så egentligen. Jag får inget svar.

Nu på slutet har jag dock ändrat mitt tankesätt. Försökt, iallafall. Jag går fortfarande med huvudet högt och jag har fortfarande något som inte ni har. Jag har en ätstörning, jag har OCD och jag har självskadebeteende. Jag har erfarenheter, jag har kunskaper! Frisk ska jag bli, än så om det skrämmer skiten ur mig. Något jag vet är också att när jag väl är frisk från allt så kommer jag ha så mycket i bagaget som inte ni har. Så mycket lärdom om livet och mig själv. Därför; I'm also sort of proud of them.

Jättekonstigt att vara stolt över något man många studer hatar. Men jag är det. Mina sjukdomar har gjort mig till den jag är, kunskapsmässigt. Mitt mål är bara att inte vara beroende av dem, känslomässigt. Så ja, nu vet ni.