Det hade varit det allra mest underbara sommarlovet på länge. Det allra underbaraste sommarlovet någonsin. Många, jag menar – alla, varnade mig för att träffa dig, du din vackra skapelse som jag lärt känna över Internet. Men jag visste, jag kunde lita på dig. Du var… är… du är inte som alla andra. Du är speciell. Du är du.

Det blev sommarlov. Du tog tåget hit. 26 mil. Du sprang mot mig, lämnade väskan halvvägs, och jag kramade dig på perrongen. Efter ett år av nästan daglig kontakt fick jag äntligen ta på din mjuka hud. Dra fingrarna genom ditt bruna smårufsiga hår.

Jag tog med dig till skärgården. Ett ställe där du aldrig varit förut men ett ställe där jag var nästan dagligen. Jag älskar att sitta på de solvarma klipporna, känna vinden rufsa till mitt långa blonda hår och höra havets brusande. Här ville du spendera fler dagar. Jag lovade, att det skulle du få göra.

Vi fick gästhuset för oss själva. Det där rummet med de ljusrosa rosorna på tapeten, det blev vårt rum och den natten somnade jag mot ditt bröst. Jag kunde känna vartenda andetag du tog och varje slag ditt hjärta slog. Du viskade i mitt öra; ”äntligen har jag träffat någon som du.” Jag har aldrig sovit så gott som den natten.

Det var ärligt. Det var lent. Det var personligt. Jag visste, att du var en person som skulle fånga mig om jag föll. Du var en person som skulle läka mig om jag var sårad. Du var rätt. Så rätt. Men ändå tvekade jag.

Veckan gick snabbt. Tiden går ju… fort när man har roligt, sägs det ju. Men jag tvekade fortfarande. Så stod vi på perrongen igen. Du såg långt in i mina ögon. Vi sa ingenting till varandra. Våra ögon sa allt som behövde sägas. Men jag tvekade fortfarande. Du kramade mig en sista gång innan du skulle kliva på tåget hem. Bort. Bort från mig och bort från det underbara vi hade skapat. Du kramade mig länge och mjukt, men ändå intensivt. Din hud var fortfarande lika mjuk, len och varm. Perfekt. Vi släppte motigt taget om varandra. Tåget skulle gå. Du tog din väska i din ena hand, tog min hand i den andra och smekte mina fingrar med din tumme. Släppte. Bytte riktning och gick mot tåget. Vände dig om och log ditt breda varma leende mot mig en sista gång. Då visste jag. Det var du. Du med stort D. Det skulle vara du och jag. Allt det underbara vi hade skapat spelades upp som en snabb revy i mitt huvud. Dagen i skärgården, din doft, då vi sprang över ängen, när du smekte min kind och sedan la ditt huvud i min famn. Du vände bort huvudet igen och klev på tåget. Tåget hem. Bort. Bort från mig och bort från allt det underbara vi skapat.

Novellen jag skrev här om dagen. Om ens någon orkar läsa..

Jag tycker om att skriva. Det är lite som en fristad.

Man kan fly från sin egen verklighet, till någon annans verklighet.

Till en verklighet som bara existerar på papper.

Och i fantasin.

[Bildkälla]