Tänkbart på kvällskvisten
"De vackraste männsikorna jag någonsin träffat har vart sjuka, trasiga, dåliga och utsatta för fördomar...
Ingen som jag träffat med fördommar eller ingen som jag träffat som lever i en skyddad modebloggsbubbla har någonsin vart vacker på riktigt.
Allt jag ser då är ett skal, som jag vet döljer något extremt äckligt på insidan."
Via upplevelser kan jag säga att jag håller med. De vackraste, ärligaste, starkaste och allra mest "egna" människor jag träffat har varit i samma sits som jag. Sjuka, trasiga och utsatta för fördomar. Jag ska inte dra alla över en kant och säga att ingen "frisk" människa förstår sig på psykisk ohälsa för så är det trots allt inte men jag vet att de som varit med om psykisk ohälsa {eller annan livskris} har lärt sig mer om sig själva än en människa utan livskris gjort. Den där lärdomen är viktig.
Jag vågar vara mig själv numera, jag umgås och pratar med de personer som idag anses som "udda" för jag vet hur fina även de kan vara på insidan, jag klär mig hur jag vill, jag vågar stå upp för mig själv och jag gråter vart som helst om jag behöver det - jag vet att folk tittar, men so what?
För ett par år sedan så var jag tvärt emot allt det jag nyss rabblade upp. Vågade inte sticka ut. Alls. För jag var utan lärdom. Jag var utan det som idag gör mig till den jag är.
Trots att jag fortfarande är rätt så trasig ibland, så är jag rätt glad för det och för att jag har varit det. Jag hade inte stått ut med mig själv om jag inte lärt mig det jag har lärt mig. Om mig själv. En lisvkris är jobbig - men enligt mig ack så viktig. Med livskrisen kommer lärdomarna. Utan lärdomar är kroppen ett tomt skal, kanske med något "äckligt" på insidan som inte får komma ut...
Jag menar inte att ni som inte varit psykiskt sjuka eller inte gått igenom djupa sorger är vackra människor. Men man får en förståelse och öppenhet som annars är svår, men inte omöjlig att hitta.
Så döm inte oss som har ärr på armarna eller ärr i själen, vi är rätt fina vi också. Och det är ni med. Vi är alla människor
Jättefin blogg verkligen :')
Åh så sant detta är!
Läste någonstans att 5 år efter ett självmordsförsök mår man bättre än medelSvensson, tror faktiskt att det kan ha att göra med att man får lärdom om sig själv, man lär sig hur man själv fungerar och vågar stå upp för sig själv!
Jag tycker det ligger mycket i det du säger. Jag minns en kille jag pratade med som då hade ganska stor betydelse för mig. När jag väl vågade berätta om min tidigare depression och hur jag mådde osv, då svarade han att han inte flrstod varflr man skulle gå till en psykolog/kurator eller så och prata, han menade oå att man själv skulle analysera vari felet låg och ta hand om det själv.
herregud vilken vacker blogg!!!! verkligen :')
Åh jag kunde inte hålla med mer! ALLA människor som jag av egen vilja har släppt in i mitt liv har gått igenom något sånt där som tär på en och ger ärr i hjärtat och lärdomar i hjärnan. Nu har jag visserligen inte så jättemånga människor i mitt liv, jag har liksom inte haft plats för det och jag har inte vågat släppa in. Och kanske är det just därför, för det är bara såna där ärrade människor som förstår och som ändå vågar vara kompis med en.
Så sant! Jag insåg inte det där förrän jag förlorade min pappa i år. Man känner väl en gemenskap och förståelse för andra helt enkelt :)
Så sant! Jag insåg inte det där förrän jag förlorade min pappa i år. Man känner väl en gemenskap och förståelse för andra helt enkelt :)
Sv: Tror att det var Oscar Wilde som sa det :)
