"Jag lider med dig" - EH, va?
För mig finns det inget mer invaliderande än att höra att du lider med mig. Har jag någon gång sagt att jag lider, har jag någon gång bett om medlidande? Nej. Jag lider inte. Jag lever med det. Jag har långt ifrån valt detta {ätstörning, tvångshandlingar, tvångstankar, självskadebeteende} men det är fortfarande en del av mitt liv och kommer på ett sätt alltid att vara. Varför ska jag slösa ännu mer energi på att gå runt och lida? Skulle jag hela tiden påminna mig själv om mitt "lidande" så skulle dagarna bli helt... skulle inte gå! Alltså; bättre att inte lida alls. Jag lever med det istället.
Och jag är väl ingen stackare? Hur är man om man är en stackare? Jag är Lydia. Är det på nåt sätt synd om mig? För att jag har en ätstörning och massa annat på köpet eller? Nä, det ser jag som kunskaper. Menar verkligen inte att man ska dra på sig en ätstörning bara för kunskapernas skull, men när du väl är där så är väl det enda rätta att göra det bästa av det. När jag är fri från detta så kommer jag ha så otroligt många kunskaper i bagaget som bara jag och väldigt få andra människor har. Att jag har dom kunskaperna gör mig verkligen inte till en stackare, ett offer, eller en person som du lider med.
Ja, det är verkligen något jag hatar, att folk säger att de lider med mig. Lider ni? För jag lider då inte. Oftast säger jag inget när de berättar om sitt lidande för mig, vet inte vad jag ska säga. Det blir verklien en awkward situation. Tips?
Hur som... Jag vet egentligen inte varför jag ville berätta allt detta. Det är bara en grej som jag verkligen hatar att höra, för det stämmer ju inte. Kanske räddar jag mig själv från några "Jag lider med dig" i och med att någon kanske läser detta, och i sånna fall så har den här texten trots allt ett syfte. Människor bör inte lida. Lida är ett onödigt ord. Jag ser det iallafall som så att jag lever med det. Rätt eller fel? Det är upp till individen.
Jag tror jag har fått höra typ "stackars dig" några gånger, men då har jag väl egentligen bara tagit emot. Det kanske inte har fått mig på bättre humör, men inte heller på sämre. Men det är ju sant som du säger, om man tänker att hela den här skiten inte skulle hänt, att man själv satt sig i den, och att det är synd om en hela dagarna då BLIR det ju faktiskt synd om en. Stackars som måste gå och tänka på sånt också liksom! Men nä, jag bara lever, typ låtsas som ingenting, det är enklare. Leker frisk, haha. Sen kanske jag blir det, who knows?
sv; Åh vad du är snäll Lydia, jag önskar verkligen att vi hade hamnat i grupp tillsammans, du verkar verkligen som en helt underbar människa!
Sant, sant, sant, om man bestämmer sig för att folk få lida med en kommer man ju själv lida, och du har helt rätt i att det här kommer lära oss så mycket som ingen annan kommer veta - sjukt lärorikt och bra inför framtiden!
Det är så svårt att veta vad man ska säga ibland. Förstår ändå vad du menar.
