sitter i min fotölj. stor, skön och mysig. på armsstöden klädda med brunt läder vilar mina såriga och näst intill livlösa armar. på fotpallen vilar mina smala och lätta ben tugnt. hur kan mina nätta vrister och fötterna i storlek 36 kännas som elefantfötter? på den brunkädda sitsen som är reält nedsutten vilar majorieten av min kroppstyngd som inte är så tung. 38 kilo. joo, 38 kilo är visst tungt. hör bara; trettioåtta kilo. man kan lätt förväxla det med hundratrettioåtta kilo vilket är mer troligt att jag väger.  
     mot det brunklädda ryggstödet är min rygg lutad. jag kan känna mitt hjärta slå genom hela kroppen. det är som att jag får en stöt varje gång hjärtat slår. och mina lungor vidgas och dras ihop. andas in andas ut. precis som en ballong som du gång på gång blåser upp med låter luften sakta pysa ut. snälla, kan du inte sluta ge mig stötarna som gör så ont och snälla bestämma dig för att låta ballongen vara utan luft och låta den sjunka till marken, livlös och tom, istället? snälla. jag sitter i min fotölj och har intagit positionen, de såriga armarna på armstöden och elefantfötterna på fotpallen, min knotiga rygg mot ryggstödet och min hundratrettioåtta kilo tunga kropp på sitsen. jag är redo. jag är så redo jag nånsin kan bli.
     snälla, kan du inte sluta ge mig stötarna som gör så ont och snälla bestämma dig för att låta ballongen vara utan luft och låta den sjunka till marken, livlös och tom, istället?