Letade igenom bildbanken alldeles nyss. Var egentligen på jakt efter en bild där jag både såg och kände mig lycklig ut och var ett tag sen. Innan det hela började, rättare sagt, vilket var över 2 år sedan. Jag har såklart haft mina lyckliga stunder, det är inte så att jag har gått konstant olycklig i två år, men aldrig att jag har haft en lång period utan problemas. Backade ända bak tills mappen som är döpt sthlm 07.

Sommaren -07 var vi i stockholm en vecka och jag dansade för Bounce. Och den veckan var både slutet och början. Slutet på det goda. Början på det dåliga. men att det var början på det dåliga var jag inte medveten om då utan det har jag listat ut i efterhand. Men den veckan. Det såddes ett frö. Dag vet inte vad som gjorde det, men på något sätt så började jag räkna köttbullarna när vi åt middag. Kanske tog jag för många? Jag räknade svettdropparna. Ju fler svettdroppar och svettfläckar, desto bättre.

Den veckan har förändrat dessa två år till någonting som de aldrig hade varit om jag inte hade... ja, vad var det som hände egentligen? Det är så tragiskt och hemskt att jag inte ens vet vad som flög i mig, vad som hände med mig, vad som drabbade mig. Jag har inte en blekaste aning. Varför jag? Vad var det som hände med mig? Hur? Frågorna är många. Svaren är få.

Jag tänkte skriva att jag hade velat göra vad som helst för att detta inte skulle ha drabbat mig den veckan. Och förändrat mina två följande år. Men sen tänker jag att så kan jag ju inte skriva. För jag vet ju inte vad det var jag skulle ha undvikit. Att jag var där och dansade med bounce kan det väl knappast ha varit? Eller vad det för att jag var i stockholm? Eller för att jag umgicks med hundratals andra grymma dansare i en hel vecka? Nej, ni hör ju. Det här låter ju bara löjligt. Det var ju inget av detta som gjorde mig drabbad. Men vad var det då? Jag har inget svar. Det är så frustrerande, men jag vet inte.

Det känns så hemskt att titta på bilderna från den veckan, och väcka minnena till liv. Min oskyldighet. Jag som inte hade en endaste aning om vad som hände med mig. Min familj som for till stockholm som en stark familj men som kom hem med en svag länk. Jag. Ingen visste vad som hände den veckan. Men nu i efterhand kan jag se att det var den veckan det började. Tankarna. Känslorna. Äter jag för mycket nu? Borde jag inte dansa lite till? Fler situps kanske? För jag gjorde ju 150 igår, då kan jag ju inte bara göra 100 idag. Och hon är ju smalare än mig, då måste jag kämpa hårdare. Men vänta, om jag tar den där mandarinen, blir det inte för mycket då? Om jag inte äter den här mackan så borde jag ha gått ner 1 kilo tills imorgon.

Ni har säkert fattat. Jag har en ätstörning. Många i min omgivning vet om den, men inte alla. Men om du som känner mig läser detta och får tusen frågor - fråga mig. Jag känner mig så hemma med min ätstörning nu så jag har inga problem att prata om den. Inte heller att blogga om den så att egentligen vem som helst i världen får reda på det. Men som sagt, 2 år har gått. Med alla dessa tankar, alla dessa känslor, konstiga beteenden. Jag känner mig hemma med allt detta. Det är en del av mig och kommer alltid vara. Och då menar jag inte att jag aldrig kommer bli frisk. Men jag kommer alltid att ha haft en ätstörning i tonåren. Det där fröet som såddes, första veckan i juli -07, då vi var i stockholm på semester - det fröet blommade upp till en ätstörning, så dominant, så stolt och så makthavande. Så spräcklig, så sårbar och så svag.